vi ska va dem vi vill vara hellre nu än efteråt

Ni vet när man springer till tåget man bara inte får missa. Man vet att det är totalt meningslöst, att det inte finns en chans att man hinner men man bara måste... Tanken på att springa och komma ner svettig och andfådd och se den rulla bort från stationen är olidlig. Tanken på att uppgivet gå ner mot stationen och komma i tid för att se dörrarna stängas och vetskapen om att "hade jag sprungit så hade jag hunnit" är nästan värre... i den stunden i alla fall. Alla har nog varit med om båda. Jag vill tro att jag alltid vill försöka, även om jag vet att det är lönlöst och att jag kommer stå där i alla fall med svetten rinnandes, eld i lungorna, tårar som bränner i ögonen, och uppgivenheten som ett hål i magen. Orden i huvudet är helvete, fuck, helvete helvet helvete... Men annars står jag där ändå med känslan att jag inte försökte, att jag gav upp fast jag kunde ha lyckats om jag försökt. Den tanken når inte alltid så djupt som den borde men den här gången ska den, så djupt att jag springer, så kanske jag hinner.